Amor

En kärleksförklaring. Det är ett utlägg i grande formate.
Något har hänt denna veckan. Vinden har vänt ni vet o saker har rörts runt.
Tror det var i mototaxin i regnet, till toner av någon salsadänga vid gatan med den största marknaden.
Jag såg de öppna frisör-stallen där gubbar satt och fick skägget rakat och den gamle herrn som satt och sålde hembakat på ett picknickbord och gumman på marken i sina traditionella kläder som sålde dagens skörd av jordgubbar.
Hey. Jag börjar redan sakna Peru och vara nostalgisk och sentimental. Nu borjar tiden har kannas allt for kort.
Jag har denna veckan blivit löjligt förälskad i detta stället. Jag har till och med förlåtit skräpet och idiothundarna och machogrisarna och avgaserna. Det gör inte ens så mycket att familjen kokar soppan på nåt som ser ut som snor eller att jag har fått ärva kattens loppor.
Upptäckte mig själv senast idag med att spontant brista ut i glädjetjut i form av nån gammal Ark-trudelutt. Hm.
Jag älskar ris. Jag älskar potatis. Sötpotatis. (Och alla de andra 198 sorters potatisarna). Lök. Morötter. Ärtor. Banan. Chili. Majs. Ok, all mat här.
Jag älskar barnen. Även fast de luktar fis och otvättat hår och ger en kletiga matrests-pussar.
Jag älskar musiken. Jag dansar lika bra som en elefant men skit samma.
Kläderna. Damerna här är bland det vackraste jag sett. Kjolar i flera lager och färger, cleana skor, tjocka tights i nån fin färg, broderade blusar, klart färgade cardigans och hatten på det med en liten blomma i. Prakt.
Frukterna. Juicerna. Grönsakerna. Allt är bara så mycket godare i solen.
Marknaderna. Jag börjar till och med vänja mig vid kadaver-lukten och de ruttna fiskarna. Att går runt på marknaden. Gå vilse på de trånga stigarna mellan tusentals varor och köpa vadsomhellst eller ingenting. Se skomakarna i sina skitiga, skokrämsfläckade krypin eller slaktardamerna snitta huvudet av kycklingar. Jag är fascinerad och de arbetar så hårt. Reespekt.
Allt. Hela staden. Allt är skitigt. Det är sopor överallt. Alla är fattiga. Allt är slitet och nedgånget. Taxibilarna skakar fram på snedvridna hjul, dörrar hänger på svaj och färgen på husen har flagnat bort för längesen. Allt är fult. Jag älskar det. Låter ju ofräsht att jag gottar mig i deras misär. Förlåt. Men de är så mänskliga. Det är liksom lite roskilde-feeling på allt. Huller om buller.
Sist men inte minst. Vinden är ljuv. Den är varm varje dag och solen skiner men pa ett vanligt satt.
Och så kostar en stor öl 9 kronor i butiken. Kall och god.
Hey. Jag vill nog inte åka hem, ni får komma hit för jag saknar er!
Hasta la vista.

Ps. Ursäkta mig. Men på svenska har vi: jag/du/han/vi/ni/de ”lever, levt, levde, har levt, hade levt, ska leva”. På spanska har vi: vivo, vives, vive, vivimos, vivís, viven, vivía, vivías, vivía, vivímos, vivaís, vivían, viví, viviste, vivío, vivimos, vivisteis, vivieron, viviré, vivirás, vivirá, viviremos, viviréis, viverán, he vivido, has vivido, ha vivido, hemos vivido, habeís vivido, han vivido, había vivido, habías vivido, había vivido, habíamos vivido, habías vivido, habían vivido… Är det konstigt man blir lätt förvirrad?

Ps 2: När jag kommer hem vill jag pröva ost-fondü. Viktigt.