14 de Marzo

Hola!
Jag har glömt Sverige och kan inte riktigt omfamna att jag gjort mer än halva tiden i projektet och att helgerna börjar kännas allt för få för att hinna göra alla utflykter… Men mor & far kommer hit och oj så jag gläder mig och tror jag börjar sakna dem extra mycket bara för att jag vet att vi snart ses.

Vad har då hänt sen senast.
Jag börjar bli trött på att inte ha en dörr till mitt rum. (Nej jag har en gardin, det känns som jag sover framför tv’n i vardagsrummet). Och trött på allt väntande och alla ändrade planer och peruaners bristande förmåga att organisera. Ska vi åka imorn? Ja, självklart. Och imorgon när vi står där klara att åka så är det ingen som dyker upp. Och ska det ta 1 timma så tar det säkert 3 och har man sagt 9.30 är det ingen som blir förvånad om vi börjar kl 11. Och jag saknar varmt vatten i duschen. Och att ha en kyl. Och att kunna laga min egen mat, på mina icke-existerande timmar. Och tvättmaskin. Och ugn. Och sallader. Har pommes frites upp i halsgropen. Och en säng som inte ser ut som en grop. MEEN, i det stora hela är det småsaker. Det som inte dödar....
Och, jag saknar inte snö. INTE kyla. Saknar inte den eviga väntan på vitsippor och tussilagos. Saknar inte öl som kostar 65 kr.

Har varit i världens högsta stad. Glömde fota eländet men ni kan ju googla Cerro De Pasco om ni vill se’t. Ekologisk katastrof. En stad på 4800 meters höjd där de utvinner massa mineraler. Gruvor överallt, kallt, grått, förorenat och uh äh blä. 4 grader året runt. Ingen värme i husen. Inget varmt vatten. Jag blev näst intill tokig på två dagar. Och så påfrestningen av höjden på det. Tryckande huvudvärk. Ett hjärta i otakt och ta i från tårna för att andas. Hade inte fattat det här med livet på hög höjd och tryckte i mig en stadig måltid med en stor öl. Matsmältningen fungerar typ inte alls på grund av syrefattiga luften och jag var proppmätt i säkert 7 timmar.

Har åkt på världens äckligaste väg också. Den slår allt. Slirig, vattnig grusväg. Vi snackar EN fil. Vi snackar en väg från 4800 m ner till 3000 m. Enda vägen mellan Cerro De Pasco Och Yanuwanka (obs felstavning). Berg och dalar. Räcken? Nope. Möte? Ja, jag har ingen aning hur de bär sig åt. Jaja. Äckligt var det och jag vara nära att få panik flertalet gånger när minibussen skumpade fram och började vagga nära stupen. Bluuaaahhh. Men fram kom vi o här är jag.

Hm.. Vad mer. Jo, jag är numer profesora Josefina på allvar. Har fått ett jobb som engelska-lärare på en institution. Började förra veckan och hade 36 elever. Och som vanligt så började det i en helt annan ände.
”Josefina, vill du ha en kurs i engelsk konversation? En timma i veckan tills du åker? Jag har fyra elever som jag vill du ska ta hand om.”
Ja visst. Schysst. Absolut. Ok, deal.
Så kommer jag dit. ”Nej, det är två timmar per gång. Och vi hoppas det blir upp till 20 elever.”
Jahaa?...Ok. Jo men jag tar det.
Så när jag ska börja. Så kommer det 36 elever. !

Suck. Haha. Men blir en bra erfarenhet. Hoppas de inte börjar kasta ägg på mig.
Hasta Luego!