Peruvian psyche

Folk här är himla trevliga. Spontana och nyfikna. Man blir inbjuden överallt och folk frågar och småpratar med en som ingenting. Det borde vi kalla nordbor lära oss mer av. Vi är sjukt dåliga på att umgås avspänt med främlingar. Här blir man polare efter första kindpussen. Och man behöver inte säga så mycket.

Folk tar verkligen livet med ro här. Också något jag ska försöka ta med mig hem. Vilket betyder att vi får vänta mycket. Jämt och ständigt. Men jag börjar vänja mig. Det är ganska uppfriskande. Här spelar det liksom ingen roll. Saker och ting får ta den tid det än må ta. Folk möts på gatan, står still, småhummar lite. Samlas på plastpallar utanför sina små hus, med kusiner och farmödrar och pratar om allt och inget. Vill få det till att folk här fortfarande berättar mycket historier för varandra här. Som på den gamla goda tiden.

Och folk sitter runt och bara väntar, tittar, stickar, petar och pular. Pratar i telefonkiosker. Hänger vid telefonstolpar. Sover på en bänk. Det finns liksom ingen stress här. Här finns det rum för att vara spontan. Springa in i nån på gatan, bjuda in dem till sitt hus och prata bort hela kvällen och det finns alltid mat till alla. Folk här har inte almenackor och agendor. Planer är lösa och allt är kanske och självklart.

Exempel på detta är, en morgon när jag äter frukost säger min ”brorsa” i förbifarten ”Ja, just det, mamma och pappa ska gifta sig imorn. I kyrkan, klockan 5, du måste komma!”

Ok. Självklart. Bröllop blir det. Vi är kanske 15 personer i kyrkan. Cermonin avslutas med coca cola och småkakor i kyrkbänkarna...? Och sedan kastar mamma Leo blommorna enligt tradition och jag fångar dem. Jippey.

Efter kyrkan drar vi hem allihopa till en av mostrarna. Där tar farmor Alejandra ton och efter henne tvingas jag mer eller mindre av 20 stirrande blickar att ta vid. ”Snälla, sjung Titanic!” Eh.hehehee… Ok. ”ÄÄvery Naaaaight in maay dreamsss Aj seeeee uuuuuu Aj FeeeEEEEeeel You…” Hahahaa. Åh, applåder o smicker. NU! En sång på svenska! Så jag körde på. Är kass på sångtexter men körde ”vattenmelon och jag vet inte texten men skit i det för det är ingen som förstår trRRaalalalaa”. Mycket skum kväll.

Och i helgen var vi bjudna på 1-års fest. Festen skulle börja 15.30. Då satt svenskarna på plats men fick ju såklart så fint vänta in peruanerna i mer eller mindre 2 timmar tills vi äntligen fick börja äta chifflets (friterade delikata bananer). Som sagt, 1-års fest. Vilket inte är vilken liten familjeträff som helst. Vi snackar ALL IN, Hello Kitty-tema, clown, musik på högsta volym, danstävling, pinjata (grej dom slår sönder med godis i) och familje-rave med rökmaskin och konfetti. Åter. Skumt.

Gabbi 1 år

Kolla in pyntet och tårtan.

Random släktträff.

Bröllopet mellan Raul & Leo:

Jag med min fångst, kusin och moster.