Woalla!

Hielfe vad tiden går!

Som vanligt när något tar slut har tiden gått fort, ibland för fort och ja, denna gången, lite för fort.

Mycket som hänt.

Påsken firades ute på vägarna. Vi missade allt detta jippo som är bland Peru's största helg. Vi var upptagna med att spana pingviner och sälar utanför Parracas, sippa Pisco Sour (nationaldrinken) i närheten av Pisco, kolla in de mystiska linjerna i Nazca, åka sandboard i Huacachina med mera.

Påsken präglades också av jordraset i Ambo, grannbyn till Huanuco.

En lagun högt uppe i bergen brast och mängder med vatten och stenar rasade ner över byn. Hundratalet utan hem och upp emot 100 döda.

Svårt att förklara känslan av att åka till Ambo och dela ut nya uderkläder och tvålar till människor i tält om 10 personer. Människor som förlorat hus, tillhörigheter och kanske anhöriga.

Man känner sig löjlig på nåt vis. Hej här räddaren i nöden! Med... en tvål.

Menmen. 1 tvål är bättre än 0 tvålar.

Min tid i Huanuco är slut. Det känns overkligt.

Sista tiden... Vi hade friserings-aktion på en av marknaderna. Frisörskolan i stan kom och klippte alla barnen och deras föräldrar gratis.

Vi hade stor fest med läsk o chips o rajtan tajtan när det var dags att fira Barnens dag i Peru.

Vi hade påskpyssel a la kycklingar av flirtkulor. Spelade massa bingo.

Kramades massor.

Finaste barnen. Kommer sakna alla kladdiga pussar. Klena små armarna runt halsen. Ivriga rösterna.

Jaja.

Mor & Far är här. Efter många om och men, med stenras och förseningar är vi nu ute på resande fot.

Imorgon startar vi Inka-trekken.

Jag och Anell, muy triste mi ultima dia.

Ciao!